Queen hade hittat honom via polisskolan.

Frågorna krockade, de pratade i mun på varandra. Lever alla, var är ni, hur har ni det? Många skjul hade brunnit i Nhlungwane den dagen och någon hade viskat en varning till Queen.

 Vårt lilla skjul var ett av få som stod kvar. Hon hade hört att det var dags nu, det skulle också brännas ner, och hon hade försökt tala om det för far. Hade han varit nykter hade han kunnat reagera i tid, men nu var alla kvar i huset, när ett exalterat, skrikande gäng på cirka tjugo personer drog gatan fram med bensinbomber. Plötsligt befann de sig på innergården till vårt hus och det fanns inga flyktvägar.

 Då klev en modig granne fram, ställde sig i vägen, vädjade till bombgänget och bad dem låta bli vårt hus. Exakt vad han sa vet jag inte, men han fick dem att lugna sig och dra iväg. Vi är tack skyldiga till hjälten som räddade livet på min familj den gången.

 Det var för farligt att bo kvar i det nödtorftigt hopspikade skjulet där också andra överlevande sökt skydd. Överallt där det fanns väggar och tak som inte rasat packade folk ihop sig. Bränderna kunde ta vilken väg som helst. Familjen hade packat ihop sina få ägodelar och fått lift på ett lastbilsflak till townshipet Wembezi utanför Estcourt, cirka sjutton mil nordväst om Durban.