Äntligen stod Ragnar vid fikastolen. Det var en himla kö på Jönssons konditori för vädret var strålande, med en svag bris som knappt fick glasskioskens vindkraftverk att gnisslande snurra igång. Han hade till slut fått deras beställning, och kunde balansera kaffet, téet och de två kanelbullarna till hans och Signes favoritbord vid muren. Därifrån kunde de bevaka Gottskär. I alla fall in- och utpasserande till hamnen.
Han kom som ett yrväder i april, på motorcykel, och med axelväskan i en lång rem om halsen. Mannen stannade utanför Gottskärs restaurang mittemot Jönssons konditori, fällde ned stödet, vred gashandtaget i en sista prutt, och stannade motorn. Det var en medelålders man, såg man när hjälmen kom av, och han vände sig om varifrån han kom.
-Undrar hur mycket en så’n där MC får lov att låta egentligen, undrade Signe, och lyfte ned sin tekopp.
Svaret kom snabbt, för i ett moln av sakta stigande muller, kom tio-elva stora motorcyklar rullande nedför hamnbacken. Där satt ömsom en, ömsom två på sadeln, alla upprepade den först anländes procedur: Stödet – gasen – hjälmen.
-Nej! väste Ragnar i mungipan till Signe. Inte den där förbannade änkefru von Kätting! Säg inte att hon kommer hi……
-Men, Ooh, så trevligt med lite kultiverat folk på strandpromenaden, kvittrade det bland rynkorna i ansiktet på den omnämnda, när hon forcerade sig fram emot dem. Hon var så vacker det gick att bli. Signe noterade att hon hade målat två röda läppar ganska nära munnen.
Damen i fråga, eller ”ekipaget” som Ragnar kallade henne ibland, satte sig vid bordet bredvid dem.
-De där maskinerna låter ju alldeles förfä-ä-ärligt!
Hon har hyrt ett hus över sommaren, medan ”barna” renoverade hennes sommarhus på ute på Särö.
-Det är ju där man skall bo, strängt taget! Maken och jag var bland de a-a-allra första som lät bygga något där!
Ragnar hade snabbt döpt om henne till ”änkefru von Kätting”. Hon heter egentligen Emelia Sigurdsson, änka efter en mycket framgångsrik bilhandlare, och hon var tuff. Han hade inte haft den klassen som hon hade önskat kräva av sin make, men, som någon hade sagt till henne:
-Pengar är tjockare än blod, lilla Emelia!
Hon intog sitt elvakaffe varje förmiddag på Jönssons konditori, och ville serveras ett riktigt kaffe, Zoega, med svenskt socker, och en dessertsked kaffegrädde.
-Jag vill inte ha de där kalla otäcka rostfria kaffeskedarna de har nuförtiden. Har ni verkligen inga vanliga silverskedar?
Och hon förmanade personalen:
-Lilla fröken, man tar inte i sockret med fingrarna! Vem vet var lilla fröken har haft dessa små nypor innan? Seså, använd sockertång när ni sötar mitt kaffe, tack lilla vännen!
”Vem vet, inte du! vem vet, inte jag.” nynnande flickan menande. Det var en slagdänga från häromåret, av Lisa Ekdal. Den passade plötsligt väldigt bra. Ragnar och Signe skrattade.
-De där hemska maskinerna dånar ju något alldeles fruktansvärt! Min make hade aldrig tillåtit dem att föra ett sådant oväsen! Nähä-ä då!
-Jaså, han hade sagt till dem på skarpen, eller hur? Ragnar gillade den gamla änkenåden. Kanske mest för att hon var en hängiven Gaisare.
-Nej, vet ni vad! Han kunde a-a-allt om motorer och sådant. Han hade mixtrat med dem på något vis så att de inte väsnades så. Förresten, sådana där skinnklädda existenser går ju inte att tala med! En del förstår ju inte ens vanlig riktig svenska!
-Jag hörde två av dem tala skånska, flikade Signe in, liksom för att gjuta olja på vågorna innan de gick för höga.
-Ja! Det sa jag ju! Där hör ni själva! Tusen rynkor runt änkenådens lilla mun. Snörp!
Ragnar och Signe utbytte blickar över bordet.
-Nähä, man får väl tiga och lida! Fru Sigurdsson läppjade sitt urstarka zoegakaffe med en dessertsked kaffegrädde i, och försjönk uppenbarligen i tankar minnen över hur hon tigit och lidit i sitt långa liv. Det sade hennes min i alla fall.