Alla passagerardörrar öppnade samtidigt av tungt beväpnade poliserna. Två poliser med automatgevär riktade framåt bildade en säkerhetszon mellan statsministern och Malin och det ovissa som fanns där ute.

Malin signalerade till poliserna att de skulle avancera mot helikoptern och de tecknade med varsitt finger att det förstått samtidigt som om de började röra sig framåt. Malin noterade att statsministerns sekreterare tillsammans med den tredje polisen gick ett par meter åt vänster om dem. Allt gick enligt plan…fram tills nu...  

Malin hade sett det i ögonvrån. Sett eldsflamman som under en hundradels sekund, ett hundratal meter bort, snett åt höger om helikoptern, liksom blixtrat till och hon hade därefter rent instinktivt kastat sig mot statsministern och vält omkull honom. Sedan två öronbedövande smällar.  

Bom, Bom! En, två sekunder, sedan ytterligare en smäll. Bom! 

Polisernas automateld tog vid och svarade, Men den var helt improviserad och var inte riktad mot något bestämt mål utan som ett svar på attacken och en signal att ”kom inte och bråka med oss!”

Malin låg fortfarande kvar tvärsöver statsministern. Hon hade Glocken kvar i högerhanden och senare skulle hon känna av hur hårt hon krampaktigt kramat om pistolen. Hon kunde känna hans andedräkt. En andedräkt av allt för mycket kaffedrickande och en sen eftermiddag utan någon form av munhygienisk uppfräschning. Men det här var ingen date utan snarare en krigszon och då brydde sig ingen om dålig andedräkt.